Posts tagged internationella kvinnodagen
Vad är haremsdans?
 

Lite då och då får jag höra eller läsa det romantiserade begreppet ”haremsdans” för att måla upp en bild av orientalisk dans. När idén om den mystiska orienten spreds till västvärlden under 1800-talet var den knappast tillförlitlig. Stämmer bilden nedan överens med vad haremsdans är? De västerländska författare, ambassadörer och konstnärer som reste till Mellanöstern släpptes knappast in i ett harem, vilket gjorde det omöjligt att ge en rättvis bild.

Målning av J.G. Delinourt, 1800- 1900-tal.

Jag vill här försöka ge en beskrivning av vardagslivet i Sultanens harem i det Osmanska riket, eftersom det nog är det många tänker på när de hör ordet harem. Tiden vi rör oss i är 1200-tal till tidigt 1900-tal och det förekom givetvis skillnader i haremet under den tiden. Det fanns även ”vanliga” harem fanns i i stort sett alla muhammedanska hem fram till 1900-talets början, d.v.s. en avskild del i hemmet, inte helt olikt de i en del kristna och judiska hem. Jag varnar för att texten nog inte ger samma romantiska föreställning som vi i regel har.

Ordet harem kommer från ”haram” och betyder ungefär ”det förbjudna”. Harem syftar ofta på den avskilda och bevakade del av hemmet där kvinnor, barn och tjänstefolk levde. Motiveringen till denna avskildhet var att kvinnan var opålitlig och skulle lura, locka eller förföra mannen – på samma sätt som Eva lurar Adam i Edens lustgård. Avskildheten var alltså inte för att skydda kvinnan utan snarare för att skydda mannen från moraliskt förfall.

Haremet var en avskild del av sultanens palats som befolkades av unga flickor som bevakades av eunucker; manliga slavar eller krigsfångar som kastrerats före puberteten. Medelåldern i haremet var 17 år och flickorna var aldrig av islamsk härstamning. Det var unga flickor som såldes som slavar. Föräldrar som sålde sina döttrar ansåg att det lugna lyxiga livet i avskildhet skulle trygga deras framtid. Väl framme i sultanens harem undersöktes de kvinnliga slavarna för att bli godkända av sultanmodern. De gavs nya namn som anspelade på någon del av deras personlighet eller yttre attribut och var tvungna att övergå till islam. Om någon av dessa slavinnor visade sig särskilt begåvad fanns möjlighet att klättra i rang och få lära sig dansa, spela instrument och läsa poesi.  

Men det var givetvis inte frid och fröjd i haremet. Tvärtom bestod det av en strikt hierarki och stor fara för den som klättrade i rang. En slavinna som födde sultanen en son hade möjlighet att själv bli nästa sultanmoder om sonen tillträdde tronen. Detta förutsatt att sonen överlevde de cirka tolv år som de fortfarande skulle leva i haremet.
       Om det redan fanns en sultaninna och sultanen fick en ny favorit bland sina slavinnor, uppstod givetvis rivalitet och det finns föga förvånande många exempel på brutalt våld, giftmord och en mängd mord i form av dränkning, för att behålla sin ställning så nära sultanen som möjligt. När en ny sultan tillträdde flyttades den förra sultanens hustrur med följe ut från haremet till den del av palatset som kallades ”De oönskades palats” eller ”Tårarnas hus”.

 

Hur var det då med haremsdansen?

Som tidigare nämnts fick de slavinnor som visade sig extra begåvade lära sig dansa. När det var dags för en dansföreställning i Sultanens hall var det alltid en grupp av tolv flickor; en ledare, tio dansöser och en elev. Dansdräkten var en djupt urringad blus av tunn muslin, väst i sammet och en vid lång kjol. Under sent 1700- och tidigt 1800-tal lät sultan Selim III franska dansmästare och musiker lära upp haremets flickor i europeiska danser.
       Det franska inflytandet i hovet fortsatte ytterligare en tid då Sultan Mahmud II:s mor var fransyska* som så många andra kidnappats och sålts som slav.
       En haremsdam, 1850-1936, återger även att hon tillsammans med prins Murads syster dansade polka i palatset.

 

Redan här ser vi alltså hur europeiska influenser gjort intåg i sultanens harem, vilket gör det svårt att prata om en ursprunglig och traditionell stil. Som redan nämnts var slavinnorna aldrig av islamsk härkomst. En av de mest kända sultaninnorna, Hürem, tros ha varit en rysk slav från Ukraina och hennes ursprungliga namn var Roxelana. En senare sultaninna, Kösem, var av grekisk härkomst och det finns skriftliga källor som nämner tjerkessiskor, georgiskor och kvinnor från Abchazien.
       Så hur kan dansen i haremet ha sett ut om det uteslutande bestod av flickor som hade sitt ursprung i alla möjliga länder förutom just de islamska?
       Jag har inget svar men vill väcka frågan nästa gång ni hör någon referera till orientalisk dans som haremsdans.

 

- Jag vill givetvis gärna rekommendera Historiepoddens avsnitt 130 om “Osmanernas harem”.

 * Enligt författaren var hon kusin till Josephine Bonaparte, d.v.s. hustrun till Napoleon Bonaparte, s. 62.

____________________________

Informationen är hämtad ur boken ”Harem – världen bakom slöjan” av Alev Lytle Croutier.
Författaren föddes i Turkiet men flyttade som artonåring, 1963, till USA. 1978 besökte hon på nytt Turkiet och beslöt sig för att granska de öden som hennes mor- och farföräldrar delade med otaliga kvinnor genom århundraden; hon beslöt sig för att med hjälp av böcker, brev, reseskildringar, tavlor, fotografier och intervjuer ta reda på hur livet i ett harem såg ut.

 

 


 
Kvinnor med makt i ett historiskt Mellanöstern
 

Jag vill lyfta fram tre kvinnor som under historiens gång haft stor makt i olika delar av Mellanöstern. Med detta inte sagt att dessa varit vänare eller mer diplomatiska än sina samtida manliga regenter.

Vi börjar med Hatshepsut som levde under 1400-talet f.v.t. och som kommit att bli den längst regerande kvinnliga faraon i Egypten. Därefter tar vi en titt på Zenobia som var drottning i Palmyra under 200-talet och avslutar med Kösem Sultan som hade en officiell maktposition och stort inflytande över det osmanska riket under 1600-talet.

 

Hatshepsut (1507-1458 f.v.t.)

Hatshepsut var den andra kvinnliga faraon i Egypten och kom att regera i tjugo år, 1478-1458 f.v.t. (Den första kvinnliga faraon var Sobekneferu som regerade nästan fyrahundra år tidigare, 1806-1802 f.v.t. Hon var syster till den tidigare faraon och kom till makten vid hans död.)

Liksom på många andra håll i världen rådde manlig tronföljd i Egypten och det skulle vara en son till faraons huvudgemål som ärvde tronen. Anledningen till att denna kvinna ändå blev farao var kort och gott att den tidigare regenten, Thutmosis I, inte fick några söner med sin huvudgemål. Hon gifte sig med sin halvbror, Thutmosis II, som var son till en av faraons bihustrur.

Hatshepsut och halvbrodern/maken Thutmosis II fick endast en dotter men tillsammans med sina bihustrur fick han söner. Vid halvbroderns/makens död var det sagt att en av sönerna skulle ärva tronen, nämligen Thutmosis III. Medan Thutmosis III ännu var för ung blev det dock Hatshepsut som styrde riket.

Under sin tid som farao byggde hon upp ett stort handelsnätverk och beordrade uppförandet av hundratals byggnader i övre och nedre Egypten, däribland ett stort gravmonument i närheten av den dåvarande huvudstaden Thebe.

Efter sin död lät Thutmosis III förstöra så mycket som möjligt av allt som vittnade om hennes existens, varför hon länge varit okänd för omvärlden. Så sent som år 2007 tror sig forskare ha kunnat identifiera hennes mumie.

Hon avbildas liksom manliga regenter under samma tid med lösskägg och krona och i skriftliga källor omnämns hon ibland som ”hon” och ibland som ”han”. Många egyptologer anser henne vara den mest framgångsrika kvinnliga faraon som dessutom regerat längre än någon annan kvinna i Egypten.

 

 

Zenobia (c:a 240-274)

Staden Palmyra i Syrien hade sedan 100-talet styrts av romarna men under 200-talet kom kung Odeanathus att göra staden mer självständig. Vid kungens död övertogs makten av hans hustru Zenobia som regerade i deras sons ställe. Hon beskrivs i samtida källor som mycket vacker och begåvad och behärskade latin, syriska och egyptiska och skrev en sammanfattning av hela Orientens historia.

Under sin regeringstid lyckades hon genom strider överta stora landområden från Egypten bort till Mindre Asien och var därmed regent över ett vidsträckt rike. Hon ville dock expandera än mer. Hennes trupper besegrades och själv tillfångatogs hon av romarna.

Vad som sedan hände är oklart. Vissa källor hävdar att hon frigavs och tilläts fortsätta sitt liv i avskildhet medan andra berättar att hon avrättades efter romarnas triumftåg, vilket var det mest förekommande.

 

 

Kösem Sultan (c:a 1589-1651)

Kösem med en av sina söner.
Bildkälla: Christie's.

I den osmanska sultanens harem rådde en tydlig hierarki kvinnorna emellan. Samtliga var köpta slavinnor som vann högre rang om sultanen tyckte gott om dem. Den (troligtvis) grekiskfödda femtonåriga flickan – som senare kom att kallas Kösem – var inget undantag. Hon steg dock snabbt i rang, blev snart sultanens favorit och senare även hustru. På så sätt hade hon redan tidigt stort inflytande i rikets politik.

Kösem och dåvarande sultanen Ahmed I fick både söner och döttrar. Efter sultanens bortgång skedde ett antal skiften vid makten, innan den gick till Kösems och Ahmed Is äldste son. Sonen var bara elva år, vilket ledde till att Kösem som förmyndare utsågs rikets officiella regent åren 1623-1632. Tack vare hennes arbete och förberedelser kunde de senare återerövra landområden som gått förlorade i strider.

Efter sonens/den nye sultanens död blev en annan av Kösems söner ny sultan och vid hans bortgång övertogs tronen av en av hennes sonsöner som bara var sju år gammal. Detta innebar att Kösem åter satt vid makten, vilket annars borde ha överlåtits till sonsonens mor. För att få bort sjuåringens mor som rival planerade Kösem att få en ny sultan vid makten och behövde därför försöka mörda sin sonson. Planerna uppdagades och den nu sextioåriga Kösem tillfångatogs och mördades. Hon hade dock varit en haremsslavinna som suttit vid makten i nära ett halvsekel.

 

___________________________________________

Ett antal kvinnor har alltså haft stort inflytande i olika tider i historien och det finns givetvis många fler. Maktövertagandet har dock i dessa fall skett först efter en mans regerande och/eller som förmyndare. Tilläggas bör också att detta är en förenklad bild av händelserna och att det finns mycket mycket mer att säga om dessa kvinnor.

 
Dans och hjältedåd i "Tusen och en natt"
 

Många känner nog till boken Tusen och en natt – sagan som handlar om flickan Shahrazâd som berättar sagor i tusen och en nätter. Flera berättelser härstammar från Indien som via Persien kom till de arabiska länderna där de senare sammanställdes till en novellsamling. Samlingen färdigställdes under 1400-talet och innehåller berättelser från olika tider och kulturer; indiska, persiska, arabiska och grekisk-hellenistiska. I och med Europas intresse för ”den mystiska orienten” kom novellsamlingen att översättas till olika europeiska språk under 1700-talet, bland annat till svenska*.

En av mina favoritbilder av Morgiana från en upplaga av  Arabian Nights .

En av mina favoritbilder av Morgiana från en upplaga av Arabian Nights.

När jag var liten lånade jag en version på biblioteket och idag är jag väldigt glad över att ha en vacker utgåva om sex band från 1927 i min bokhylla. Böckerna innehåller sagor om Sindbad sjöfararen, Aladdin och den underbara lampan och många andra äventyr med hjältar. En av mina favoritkaraktärer i dessa sagor är Ali Babas tjänarinna Morgiana i sagan om Ali Baba och de fyrtio rövarna.

Ali Baba får av en händelse se rövarhövdingen och de fyrtio rövarna då de gömmer sina stulna skatter i en hemlig grotta. Ali Baba tar själv med sig en liten del av skatten och rövarna förstår att någon känner till deras hemlighet. En av dem beger sig in i staden för att ta reda på var denne bor. Han hittar Ali Babas hem och ritar ett kors på portens dörr för att kunna hämta sina rövare och slå till. Morgiana ser dock korset på dörren och förstår faran, varpå hon ritar kors på alla stadens portdörrar. Tack vare henne misslyckas rövarna med att hämnas på Ali Baba.

Rövarhövdingen klär då ut sig till köpman och påstår sig sälja olja. Hans påstådda säckar med olja innehåller dock i själva verket hans rövare. Då de under natten får övernatta hos Ali Baba är planen att överfalla honom. Morgiana upptäcker detta och häller kokande olja i samtliga säckar. Rövarna skållas till döds och rövarhövdingen flyr.

Rövarhövdingen klär åter ut sig till köpman och blir inbjuden på middag i Ali Babas hem. Morgiana upptäcker åter faran. Under middagen framför hon en rad danser inför middagssällskapet. Hennes uppträdande avslutas med att hon hugger rövarhövdingen med sin dolk och har på så sätt räddat Ali Baba för tredje gången.

Ali Baba har sett rövarhövdingen flera gånger men det är ändå Morgiana som varje gång känner igen honom och handlar för att rädda Ali Baba.

 

Om vi går tillbaka till själva ramberättelsen med Shahrazâd. Varför berättar hon ens så många sagor? Svaret är att kung Shahriâr är rädd att bli bedragen av en hustru, varför han gång på gång tar en ny hustru och låter avrätta henne morgonen efter bröllopet.

Shahrazâd vill som alla andra få ett slut på detta. Hon bestämmer sig för att själv gifta sig med kungen. Samma kväll låter hon i sällskap av kungen kalla in sin syster Dunjazad. Systern – som fått anvisningar av Shahrazâd vad hon ska säga – ber henne att berätta en av de där fantastiska sagorna som hon brukar berätta. Shahrazâd börjar berätta en saga som sträcker sig över hela natten. När dagen gryr är sagan som mest spännande och kung Shahriâr låter henne leva till nästa natt för att höra slutet på sagan. På detta sätt fortsätter det sedan i tusen och en nätter. Under denna tid har Shahrazâd fött kung Shariâr tre barn. Tillsammans med sina barn ber hon kung Shahriâr om nåd och denne återkallar för alltid domen till hela rikets glädje.

Shahrazâd beskrivs som ”lika klok som vacker” och jag vill påstå att hon utan tvivel är sagans största hjälte som riskerar sitt eget liv för att spara andras och hon handlar för något större än sig själv.

 

 

* Källa: Litteraturens historia i världen, Bernt Olsson, Ingemar Angulin och Norstedts förlag, Stockholm 1990, 1992 och 1995.

 

 
Feminism och orientalisk dans
 

Jag har nyligen fått hem den nya boken
The Salimpour School of Belly Dance Compendium,
Vol. 1: Beyond Jamila’s Articles
och lägligt nog finns ett kapitel med titeln ”Feminism and Belly Dance”. Jag vill här kort sammanfatta några av de saker som tas upp.

Eftersom jag i detta avsnitt saknar en definition av ordet feminism vill jag börja med att tillägga Nationalencyklopedins förklaring: ”Feminism - social rörelse för jämställdhet” vilket jag tycker stämmer på pricken.

I avsnittet skriver författaren inledningsvis att många kvinnor – såväl i västvärlden som i Mellanöstern – som dansar orientalisk dans ofta talar om dansen som en ”inneboende femininitet” som stärker varje individ. De personer som själva inte dansar ser istället dansen som objektifierande, sexuell och nedvärderande.

 

 

Genom att kort gå igenom de historiska händelser som ägt rum under första hälften av 1900-talet – såsom världskrig och skärpta idéer om kvinnans plats i samhället – ser vi ett samband mellan kvinnans frigörelse under 1960-talet och den orientaliska dansen spridning i västvärlden. Många som började utöva dansen såg den som sammanhängande med kvinnans sociala frigörelse.

Teorier och idéer om att den orientaliska dansen är ”den äldsta dansen” och att den hört ihop med gudinnedyrkan eller förlossningsriter har varit många men givetvis svåra att säkerställa. Mer säkert är däremot att äldre civilisationer använde dans som ett sätt att komma i kontakt med de då rådande mäktiga gudinnorna.

Personligen tycker jag att det här är ett väldigt viktigt ämne eftersom dansen kommit att bli en scenkonst som inte sällan visar upp väldigt mycket hud. För det ovana ögat är steget inte långt till att se dansaren som objekt för det ena eller det andra syftet. Enligt min mening behöver vi inte lägga till ett sexuellt attribut – såsom en blick liknande de på underklädesreklamer – eftersom denna idé redan är så djupt rotad hos de som inte dansar.

 

 - Var starka, gör det ni vill och dansa vidare!

 
Rabia al-Adawiyya - Kvinnodagen till ära
 

Rabia al-Adawiyya.
Bildkälla: www.greatthoughtstreasury.com/

I början av året var jag på en föreläsning om sufismen och fastnade för en speciell bild med tillhörande historia. Kvinnodagen till ära vill jag gärna dela denna bild av Rabia al-Adawiyya som kommit att bli ett ideal för hur en god sufi ska leva och därför ett viktigt namn inom sufismen.

Sufismen innebär strävan efter en större andlig renhet - en inre själslig renhet - för att komma närmare det gudomliga. Liksom inom många andra religioner har det funnits en fruktan inför gudens/gudarnas vrede och därför önskan att blidka dessa genom goda handlingar.

Rabia al-Adawiyya (år 717-801) ville istället att människan skulle älska gud av kärlek istället för av fruktan. Hon avbildas ofta med en vattenbägare och en fackla. Dessa skulle hon använda för att med vattnet släcka helvetets eldar och med facklan bränna upp himlen för att människan skulle älska gud av oegoistisk kärlek, utan varken hopp om belöning eller rädsla för straff.

Jag blev väldigt fäst vid denna bild och undrar om inte samhället skulle se annorlunda ut om denna oegoistiska kärlek skulle vara starkare och mer förekommande i vår vardag...