Posts tagged feminism
Vad är haremsdans?
 

Lite då och då får jag höra eller läsa det romantiserade begreppet ”haremsdans” för att måla upp en bild av orientalisk dans. När idén om den mystiska orienten spreds till västvärlden under 1800-talet var den knappast tillförlitlig. Stämmer bilden nedan överens med vad haremsdans är? De västerländska författare, ambassadörer och konstnärer som reste till Mellanöstern släpptes knappast in i ett harem, vilket gjorde det omöjligt att ge en rättvis bild.

Målning av J.G. Delinourt, 1800- 1900-tal.

Jag vill här försöka ge en beskrivning av vardagslivet i Sultanens harem i det Osmanska riket, eftersom det nog är det många tänker på när de hör ordet harem. Tiden vi rör oss i är 1200-tal till tidigt 1900-tal och det förekom givetvis skillnader i haremet under den tiden. Det fanns även ”vanliga” harem fanns i i stort sett alla muhammedanska hem fram till 1900-talets början, d.v.s. en avskild del i hemmet, inte helt olikt de i en del kristna och judiska hem. Jag varnar för att texten nog inte ger samma romantiska föreställning som vi i regel har.

Ordet harem kommer från ”haram” och betyder ungefär ”det förbjudna”. Harem syftar ofta på den avskilda och bevakade del av hemmet där kvinnor, barn och tjänstefolk levde. Motiveringen till denna avskildhet var att kvinnan var opålitlig och skulle lura, locka eller förföra mannen – på samma sätt som Eva lurar Adam i Edens lustgård. Avskildheten var alltså inte för att skydda kvinnan utan snarare för att skydda mannen från moraliskt förfall.

Haremet var en avskild del av sultanens palats som befolkades av unga flickor som bevakades av eunucker; manliga slavar eller krigsfångar som kastrerats före puberteten. Medelåldern i haremet var 17 år och flickorna var aldrig av islamsk härstamning. Det var unga flickor som såldes som slavar. Föräldrar som sålde sina döttrar ansåg att det lugna lyxiga livet i avskildhet skulle trygga deras framtid. Väl framme i sultanens harem undersöktes de kvinnliga slavarna för att bli godkända av sultanmodern. De gavs nya namn som anspelade på någon del av deras personlighet eller yttre attribut och var tvungna att övergå till islam. Om någon av dessa slavinnor visade sig särskilt begåvad fanns möjlighet att klättra i rang och få lära sig dansa, spela instrument och läsa poesi.  

Men det var givetvis inte frid och fröjd i haremet. Tvärtom bestod det av en strikt hierarki och stor fara för den som klättrade i rang. En slavinna som födde sultanen en son hade möjlighet att själv bli nästa sultanmoder om sonen tillträdde tronen. Detta förutsatt att sonen överlevde de cirka tolv år som de fortfarande skulle leva i haremet.
       Om det redan fanns en sultaninna och sultanen fick en ny favorit bland sina slavinnor, uppstod givetvis rivalitet och det finns föga förvånande många exempel på brutalt våld, giftmord och en mängd mord i form av dränkning, för att behålla sin ställning så nära sultanen som möjligt. När en ny sultan tillträdde flyttades den förra sultanens hustrur med följe ut från haremet till den del av palatset som kallades ”De oönskades palats” eller ”Tårarnas hus”.

 

Hur var det då med haremsdansen?

Som tidigare nämnts fick de slavinnor som visade sig extra begåvade lära sig dansa. När det var dags för en dansföreställning i Sultanens hall var det alltid en grupp av tolv flickor; en ledare, tio dansöser och en elev. Dansdräkten var en djupt urringad blus av tunn muslin, väst i sammet och en vid lång kjol. Under sent 1700- och tidigt 1800-tal lät sultan Selim III franska dansmästare och musiker lära upp haremets flickor i europeiska danser.
       Det franska inflytandet i hovet fortsatte ytterligare en tid då Sultan Mahmud II:s mor var fransyska* som så många andra kidnappats och sålts som slav.
       En haremsdam, 1850-1936, återger även att hon tillsammans med prins Murads syster dansade polka i palatset.

 

Redan här ser vi alltså hur europeiska influenser gjort intåg i sultanens harem, vilket gör det svårt att prata om en ursprunglig och traditionell stil. Som redan nämnts var slavinnorna aldrig av islamsk härkomst. En av de mest kända sultaninnorna, Hürem, tros ha varit en rysk slav från Ukraina och hennes ursprungliga namn var Roxelana. En senare sultaninna, Kösem, var av grekisk härkomst och det finns skriftliga källor som nämner tjerkessiskor, georgiskor och kvinnor från Abchazien.
       Så hur kan dansen i haremet ha sett ut om det uteslutande bestod av flickor som hade sitt ursprung i alla möjliga länder förutom just de islamska?
       Jag har inget svar men vill väcka frågan nästa gång ni hör någon referera till orientalisk dans som haremsdans.

 

- Jag vill givetvis gärna rekommendera Historiepoddens avsnitt 130 om “Osmanernas harem”.

 * Enligt författaren var hon kusin till Josephine Bonaparte, d.v.s. hustrun till Napoleon Bonaparte, s. 62.

____________________________

Informationen är hämtad ur boken ”Harem – världen bakom slöjan” av Alev Lytle Croutier.
Författaren föddes i Turkiet men flyttade som artonåring, 1963, till USA. 1978 besökte hon på nytt Turkiet och beslöt sig för att granska de öden som hennes mor- och farföräldrar delade med otaliga kvinnor genom århundraden; hon beslöt sig för att med hjälp av böcker, brev, reseskildringar, tavlor, fotografier och intervjuer ta reda på hur livet i ett harem såg ut.

 

 


 
Feminism och orientalisk dans
 

Jag har nyligen fått hem den nya boken
The Salimpour School of Belly Dance Compendium,
Vol. 1: Beyond Jamila’s Articles
och lägligt nog finns ett kapitel med titeln ”Feminism and Belly Dance”. Jag vill här kort sammanfatta några av de saker som tas upp.

Eftersom jag i detta avsnitt saknar en definition av ordet feminism vill jag börja med att tillägga Nationalencyklopedins förklaring: ”Feminism - social rörelse för jämställdhet” vilket jag tycker stämmer på pricken.

I avsnittet skriver författaren inledningsvis att många kvinnor – såväl i västvärlden som i Mellanöstern – som dansar orientalisk dans ofta talar om dansen som en ”inneboende femininitet” som stärker varje individ. De personer som själva inte dansar ser istället dansen som objektifierande, sexuell och nedvärderande.

 

 

Genom att kort gå igenom de historiska händelser som ägt rum under första hälften av 1900-talet – såsom världskrig och skärpta idéer om kvinnans plats i samhället – ser vi ett samband mellan kvinnans frigörelse under 1960-talet och den orientaliska dansen spridning i västvärlden. Många som började utöva dansen såg den som sammanhängande med kvinnans sociala frigörelse.

Teorier och idéer om att den orientaliska dansen är ”den äldsta dansen” och att den hört ihop med gudinnedyrkan eller förlossningsriter har varit många men givetvis svåra att säkerställa. Mer säkert är däremot att äldre civilisationer använde dans som ett sätt att komma i kontakt med de då rådande mäktiga gudinnorna.

Personligen tycker jag att det här är ett väldigt viktigt ämne eftersom dansen kommit att bli en scenkonst som inte sällan visar upp väldigt mycket hud. För det ovana ögat är steget inte långt till att se dansaren som objekt för det ena eller det andra syftet. Enligt min mening behöver vi inte lägga till ett sexuellt attribut – såsom en blick liknande de på underklädesreklamer – eftersom denna idé redan är så djupt rotad hos de som inte dansar.

 

 - Var starka, gör det ni vill och dansa vidare!

 
Rabia al-Adawiyya - Kvinnodagen till ära
 

Rabia al-Adawiyya.
Bildkälla: www.greatthoughtstreasury.com/

I början av året var jag på en föreläsning om sufismen och fastnade för en speciell bild med tillhörande historia. Kvinnodagen till ära vill jag gärna dela denna bild av Rabia al-Adawiyya som kommit att bli ett ideal för hur en god sufi ska leva och därför ett viktigt namn inom sufismen.

Sufismen innebär strävan efter en större andlig renhet - en inre själslig renhet - för att komma närmare det gudomliga. Liksom inom många andra religioner har det funnits en fruktan inför gudens/gudarnas vrede och därför önskan att blidka dessa genom goda handlingar.

Rabia al-Adawiyya (år 717-801) ville istället att människan skulle älska gud av kärlek istället för av fruktan. Hon avbildas ofta med en vattenbägare och en fackla. Dessa skulle hon använda för att med vattnet släcka helvetets eldar och med facklan bränna upp himlen för att människan skulle älska gud av oegoistisk kärlek, utan varken hopp om belöning eller rädsla för straff.

Jag blev väldigt fäst vid denna bild och undrar om inte samhället skulle se annorlunda ut om denna oegoistiska kärlek skulle vara starkare och mer förekommande i vår vardag...

 
Ormgudinnan
 

Egen bild tagen på Knossos museum.

Internationella kvinnodagen till ära vill jag gärna dela med mig av ett par tankar om ormgudinnan.

Orientalisk dans kan ibland föra tankarna till dansöser med ormar. Ormen kan i sin tur ge associationer till den listiga ormen i Edens lustgård - och många vet vilken bild som ges av kvinnan i just den sagan...

Men ormens "sällsamma dynamik, utomordentliga vitalitet och periodiska pånyttfödelse" är orsaken till att den mytologiretades i södra Europa c:a 7000-3500 f.Kr.
 

Liksom kvinnan med sin förmåga att föda barn har ormen varit en symbol för pånyttfödelse och därför gått hand i hand med gudinnedyrkan.

En av mina favoriter bland ormgudinnor är från det minoiska Kreta
(3000-1500 f.Kr.) som bilden föreställer samt kobragudinnan Ua Zit i Egypten
(4000-3000 f.Kr.).

Källa: Clayhills Harriett Kvinnohistorisk uppslagsbok Rabén & Sjögren (1991)