Feminism och orientalisk dans

Jag har nyligen fått hem den nya boken
The Salimpour School of Belly Dance Compendium,
Vol. 1: Beyond Jamila’s Articles
och lägligt nog finns ett kapitel med titeln ”Feminism and Belly Dance”. Jag vill här kort sammanfatta några av de saker som tas upp.

Eftersom jag i detta avsnitt saknar en definition av ordet feminism vill jag börja med att tillägga Nationalencyklopedins förklaring: ”Feminism - social rörelse för jämställdhet” vilket jag tycker stämmer på pricken.

I avsnittet skriver författaren inledningsvis att många kvinnor – såväl i västvärlden som i Mellanöstern – som dansar orientalisk dans ofta talar om dansen som en ”inneboende femininitet” som stärker varje individ. De personer som själva inte dansar ser istället dansen som objektifierande, sexuell och nedvärderande.

 

Genom att kort gå igenom de historiska händelser som ägt rum under första hälften av 1900-talet – såsom världskrig och skärpta idéer om kvinnans plats i samhället – ser vi ett samband mellan kvinnans frigörelse under 1960-talet och den orientaliska dansen spridning i västvärlden. Många som började utöva dansen såg den som sammanhängande med kvinnans sociala frigörelse.

Teorier och idéer om att den orientaliska dansen är ”den äldsta dansen” och att den hört ihop med gudinnedyrkan eller förlossningsriter har varit många men givetvis svåra att säkerställa. Mer säkert är däremot att äldre civilisationer använde dans som ett sätt att komma i kontakt med de då rådande mäktiga gudinnorna.

Personligen tycker jag att det här är ett väldigt viktigt ämne eftersom dansen kommit att bli en scenkonst som inte sällan visar upp väldigt mycket hud. För det ovana ögat är steget inte långt till att se dansaren som objekt för det ena eller det andra syftet. Enligt min mening behöver vi inte lägga till ett sexuellt attribut – såsom en blick liknande de på underklädesreklamer – eftersom denna idé redan är så djupt rotad hos de som inte dansar.

 

 - Var starka, gör det ni vill och dansa vidare!