Vad är haremsdans?
 

Lite då och då får jag höra eller läsa det romantiserade begreppet ”haremsdans” för att måla upp en bild av orientalisk dans. När idén om den mystiska orienten spreds till västvärlden under 1800-talet var den knappast tillförlitlig. Stämmer bilden nedan överens med vad haremsdans är? De västerländska författare, ambassadörer och konstnärer som reste till Mellanöstern släpptes knappast in i ett harem, vilket gjorde det omöjligt att ge en rättvis bild.

Målning av J.G. Delinourt, 1800- 1900-tal.

Jag vill här försöka ge en beskrivning av vardagslivet i Sultanens harem i det Osmanska riket, eftersom det nog är det många tänker på när de hör ordet harem. Tiden vi rör oss i är 1200-tal till tidigt 1900-tal och det förekom givetvis skillnader i haremet under den tiden. Det fanns även ”vanliga” harem fanns i i stort sett alla muhammedanska hem fram till 1900-talets början, d.v.s. en avskild del i hemmet, inte helt olikt de i en del kristna och judiska hem. Jag varnar för att texten nog inte ger samma romantiska föreställning som vi i regel har.

Ordet harem kommer från ”haram” och betyder ungefär ”det förbjudna”. Harem syftar ofta på den avskilda och bevakade del av hemmet där kvinnor, barn och tjänstefolk levde. Motiveringen till denna avskildhet var att kvinnan var opålitlig och skulle lura, locka eller förföra mannen – på samma sätt som Eva lurar Adam i Edens lustgård. Avskildheten var alltså inte för att skydda kvinnan utan snarare för att skydda mannen från moraliskt förfall.

Haremet var en avskild del av sultanens palats som befolkades av unga flickor som bevakades av eunucker; manliga slavar eller krigsfångar som kastrerats före puberteten. Medelåldern i haremet var 17 år och flickorna var aldrig av islamsk härstamning. Det var unga flickor som såldes som slavar. Föräldrar som sålde sina döttrar ansåg att det lugna lyxiga livet i avskildhet skulle trygga deras framtid. Väl framme i sultanens harem undersöktes de kvinnliga slavarna för att bli godkända av sultanmodern. De gavs nya namn som anspelade på någon del av deras personlighet eller yttre attribut och var tvungna att övergå till islam. Om någon av dessa slavinnor visade sig särskilt begåvad fanns möjlighet att klättra i rang och få lära sig dansa, spela instrument och läsa poesi.  

Men det var givetvis inte frid och fröjd i haremet. Tvärtom bestod det av en strikt hierarki och stor fara för den som klättrade i rang. En slavinna som födde sultanen en son hade möjlighet att själv bli nästa sultanmoder om sonen tillträdde tronen. Detta förutsatt att sonen överlevde de cirka tolv år som de fortfarande skulle leva i haremet.
       Om det redan fanns en sultaninna och sultanen fick en ny favorit bland sina slavinnor, uppstod givetvis rivalitet och det finns föga förvånande många exempel på brutalt våld, giftmord och en mängd mord i form av dränkning, för att behålla sin ställning så nära sultanen som möjligt. När en ny sultan tillträdde flyttades den förra sultanens hustrur med följe ut från haremet till den del av palatset som kallades ”De oönskades palats” eller ”Tårarnas hus”.

 

Hur var det då med haremsdansen?

Som tidigare nämnts fick de slavinnor som visade sig extra begåvade lära sig dansa. När det var dags för en dansföreställning i Sultanens hall var det alltid en grupp av tolv flickor; en ledare, tio dansöser och en elev. Dansdräkten var en djupt urringad blus av tunn muslin, väst i sammet och en vid lång kjol. Under sent 1700- och tidigt 1800-tal lät sultan Selim III franska dansmästare och musiker lära upp haremets flickor i europeiska danser.
       Det franska inflytandet i hovet fortsatte ytterligare en tid då Sultan Mahmud II:s mor var fransyska* som så många andra kidnappats och sålts som slav.
       En haremsdam, 1850-1936, återger även att hon tillsammans med prins Murads syster dansade polka i palatset.

 

Redan här ser vi alltså hur europeiska influenser gjort intåg i sultanens harem, vilket gör det svårt att prata om en ursprunglig och traditionell stil. Som redan nämnts var slavinnorna aldrig av islamsk härkomst. En av de mest kända sultaninnorna, Hürem, tros ha varit en rysk slav från Ukraina och hennes ursprungliga namn var Roxelana. En senare sultaninna, Kösem, var av grekisk härkomst och det finns skriftliga källor som nämner tjerkessiskor, georgiskor och kvinnor från Abchazien.
       Så hur kan dansen i haremet ha sett ut om det uteslutande bestod av flickor som hade sitt ursprung i alla möjliga länder förutom just de islamska?
       Jag har inget svar men vill väcka frågan nästa gång ni hör någon referera till orientalisk dans som haremsdans.

 

- Jag vill givetvis gärna rekommendera Historiepoddens avsnitt 130 om “Osmanernas harem”.

 * Enligt författaren var hon kusin till Josephine Bonaparte, d.v.s. hustrun till Napoleon Bonaparte, s. 62.

____________________________

Informationen är hämtad ur boken ”Harem – världen bakom slöjan” av Alev Lytle Croutier.
Författaren föddes i Turkiet men flyttade som artonåring, 1963, till USA. 1978 besökte hon på nytt Turkiet och beslöt sig för att granska de öden som hennes mor- och farföräldrar delade med otaliga kvinnor genom århundraden; hon beslöt sig för att med hjälp av böcker, brev, reseskildringar, tavlor, fotografier och intervjuer ta reda på hur livet i ett harem såg ut.

 

 


 
A spontaneous trip to Iran (Part 3 of 3) - Reflections
 

Part 3 - Reflections before and after the trip

Because of the image of the Middle East that TV and social media gives us I must say it felt kind of nervous to go, especially with this short notice. What about visa? How should I speak to people? What should I wear? Am I allowed to wear pants? Do I have to cover both my neck and hair? Helia made me calm about all these things and everything went really smooth and I could even get the visa easily when arriving at Teheran airport. All the people I met were so kind and also curious about what I was doing in Iran. It started with a mother and her daughter right beside me at the plane and people continued to ask me what I was doing in Iran, where I was from, if they could take pictures with me and someone even asked me where my guide had gone.

Together with Helia in Teheran.

Of course cultures looks different from one place to another. One thing I noticed was the calm and kind of restrained way of behaving, both women and men. There were no big gestures or callings in town or at the streets. When we went to the home of some of Helia’s friends everything was more relaxed and casual, but there still was this calmness.

         I felt that all the places we visited had a great sense of culture and history. When we travelled by car (which we did for many many hours) there was always Persian music on the radio. All and all I could count to three times that I heard English music, which I think is a huge difference from Sweden where most music is in English and people even use English sentences instead of using Swedish words quite a lot.

In Sweden we have a long history of connecting with Iran, which I’m very happy about. Some facts from Ashk Dahlén’s introduction to the Swedish book “Iran – från dåtid till nutid”:

 

 

Findings from for example Gotland bear witness that vikings have been trading goods with Iran for a long time. In the end of the 17th century commercial relations were made between Sweden and Iran. From 1911 Sweden also helped to set up schools for officers and a gendarmerie in Iran. Three years later the gendarmerie had gone from 200 officers to 8900 men, of which 36 were Swedes. The connection with Sweden grew even stronger and in 1919 the first Persian diplomatic mission was opened. Ten years later the first Swedish embassy opened in Teheran. Since the 1930s studies of Persian philology and literature has been available at Uppsala University and in 1971 the Swedish Crown prince Carl XVI Gustav participated, among other monarchs, at the of 2500 year anniversary of the throne decay of Kyros the Great at Persepolis.

Armor from the Zand Dynasty (1750-1794), at Shiraz Museum.

On our way to the cave of Shapour we passed by a tree that seemed to be growing out of a rock.

 

Evening sun in Persepolis.

So, what did I bring back with me?
The last day in Teheran we visited a book- and CD-store where I could buy some addition to my bookshelf. I bought a bunch of new CDs, poem collections by Saadi and Khayyam, as well as two books with lots of information about old historical findings form over ten thousand years ago. I’d like to read more about findings and the religious beliefs that existed before Islam and compare them to other parts of the world, and not the least in Scandinavia.
      In a pre-Islamic belief there was an idea of a “tree of the worlds”, quite close to the beliefs of the Nordic idea of Yggdrasil, as well as the idea of the world getting destroyed and reborn that reminds me of Ragnarok and so on. Yet, I don’t want to say too much since I’ve not yet read that much about it.

But one thing I know for sure is that I want to continue to learn more about this country’s culture and history and I definitely want to go there again!


Who is Helia?

Helia is a Master of Persian dance, my main teacher in Persian dance and also a very good friend of mine. She was born in Shiraz, Iran and decided to dedicate her life to Persian dance. Like no other, Helia possesses the ability to connect with the hearts of her audience, by sharing the art of Persian Dance.

 
En spontanresa till Iran (Del 3 av 3) - Reflektioner
 

Del 3 - Reflektioner innan och efter resan

Tillsammans med Helia i Teheran.

Med tanke på den bild som ges av Mellanöstern i media var det ganska nervöst att åka dit, särskilt med så kort varsel. Hur det skulle gå med visum? Hur bör jag tilltala människor? Vad skulle jag ha på mig? Får jag använda byxor? Måste jag täcka både hals och hår? Helia lugnade mig och väl på plats var allt hur lugnt som helst. Alla jag mötte var vänliga och det började redan så snart jag hade satt mig på planet då en mor och dotter som satt bredvid mig av nyfikenhet frågade vad jag skulle göra i Iran. Nyfikenheten höll i sig på de olika platserna vi besökte och då och då frågade några varifrån jag kom, om de fick ta bilder tillsammans och någon frågade till och med vart min guide tagit vägen.

Kulturer mellan olika platser i världen skiljer sig ju ofta. En sak jag reagerade på var det återhållsamma, särskilt hos kvinnor men även hos män. I det offentliga rummet var det aldrig stora gester, sällan exalterade utrop eller liknande. När vi sedan var hemma hos någon av Helias vänner var allt mer avslappnat, men ändå fanns det återhållsamma och lugna.

Jag upplevde att kultur och historia genomsyrade alla platser vi besökte. När vi reste mellan platserna spelades alltid persisk musik. Jag kunde räkna till totalt tre tillfällen då jag hörde engelskspråkig musik, vilket jag tycker är väldigt stor skillnad från Sverige där musik ofta är på engelska, för att inte tala om vardagsspråk där engelska ord och fraser ofta slängs in istället för att säga det på svenska.

I Sverige har vi en lång historia av kontakt med Iran, vilket gläder mig mycket. Några korta fakta från Ashk Dahléns inledning i Kent Eklinds bok ”Iran – från dåtid till nutid”:

Vikingar hade bedrivit handel i Iran, vilket bland annat gotländska fynd i form av silvermynt vittnar om. I slutet av 1600-talet upprättades kommersiella förbindelser mellan Sverige och Iran. Från 1911 hjälpte Sverige till att inrätta en officersskola samt ett gendarmeri i Iran. Tre år senare hade gendarmeriet uppgått till runt 200 officerare och 8900 man, varav 36 svenskar. Kontakten med Sverige stärktes och 1919 invigdes den första persiska diplomatiska beskickningen i Sverige. Tio år senare stod den första svenska ambassaden i Teheran klar. Sedan 1930-talet har studier av persisk filologi och litteratur bedrivits vid Uppsala universitet och 1971 deltog, bland många andra monarker och statsmän, dåvarande svenske kronprinsen Carl XVI Gustav vid 2500-års jubileet av Kyros den stores tronbestigning i Persepolis.

På muséet i Shiraz fanns delar av en rustning från Zanddynastin (1750-1794).

På väg till Shapourgrottan såg vi ett träd som till synes växte direkt ut en klippa.

Solnedgång i Persepolis.

Så vad har jag tagit med mig?
Den sista dagen i Teheran tog vi en tur till en bok- och skivaffär där jag kunde handla en del. Jag köpte ett gäng CD-skivor, en diktsamling av Saadi och en av Khayyam, samt två böcker som kan liknas vid kataloger över tiotusenåriga fynd gjorda i olika delar av Iran. Genom böcker kan vi upptäcka likheter kulturer emellan, vilket jag fascineras över. Jag skulle vilja läsa mer ingående om olika fynd och den tro som rådde innan islam, samt jämföra dessa med motsvarigheter i andra delar av världen. I en för-islamsk tro ingick bilden av ett ”världsträd”, inte helt olikt asatrons Yggdrasil, även idén om världens periodiska undergång i stil med Ragnarök och så vidare. Jag vill dock inte säga så mycket då jag känner mig inte särskilt insatt i ämnet ännu.

En sak jag vet säkert är att jag vill fortsätta läsa om landets kultur och historia och jag vill definitivt resa tillbaka!


Vem är Helia?

Helia är en internationell artist inom persisk dans, min huvudlärare i ämnet och även en mycket god vän. Hon är född i Shiraz, Iran och har vigt sitt liv åt den persiska dansen. Hon har förmågan att fånga publikens hjärtan genom att dela med sig av den persiska dansens konstform på ett sätt som ingen annan kan.


 
A spontaneous trip to Iran (Part 2 of 3) - Shapour I
 

Part 2 - The Cave of Shapour I

While sitting in the car on our way from Isfahan to Shiraz I was listening (as I always do) to the Swedish history podcast Historiepodden and chose two older episodes about Persian history. In episode 53 Daniel Hermansson mentions that there is a cave up high in a mountain, not far from Shiraz, where a statue of Shapour I is standing. I’m asking Helia if we would have time for a quick visit to this place but she wasn’t quite sure due to our tight schedule.

         So who was this Shapour I? He was son of Ardeshir I, the second ruler of the Sasanian era, about 242-270. He was successful in battles and even captured the Roman emperor Valerian (who by the way was the first Roman emperor to ever have been taken capture). Some stories are saying that Shapour skinned Valerian and filled the skin with straw, only to place him as a general object to be seen. Another story is that Valerian himself looked for Shapour after a mutiny among his own men*.

         When I’d read about this statue I understood that it was placed in limestone cave outside the city Bishapur, about two hour car ride from Shiraz. The statue is dated to about 260 A.D. and is the biggest one found from the Sasanian era. It’s made out of stalagmite and is 6,7 x 3,4 meters. The cave itself is 800 meters above the foot of the mountain, which should be about 1280 meters above sea level, and it would be around a 90 minute walk to reach the entrance.

         Helia had seen the statue a couple of times, but Hassan had not, so around five o’clock one morning we had ordered a car to take us to Bishapur. The reason for the early hour was to avoid the 50 degrees Celsius that temperature easily could reach during the middle of the day. We reached the mountain around eight o’clock and after only fifteen minutes of walking a guide caught up with us. He offered to show us a short cut that was supposed to be quicker, though not the least bit easier. I never understood how he could know where to go, but I guess he had learned after walking the same way every single day for the last seven years, which he had done…

When we had been walking for just a bit I looked up against the entrence of the cave and couldn’t imagine that it was 30 meters wide and 15 meters high. It still looked really small and I was wondering how the heck we would be able to enter… After lots of huffing and rivers of sweat we reached the stairs that would finally lead to the cave entrence. I had already read about the statue and seen pictures of it, but I still couldn’t imagine the feeling when I took the last steps up the stairs and actually could see the head of the statue and then the rest of the body. It was magical. Hundreds of years of history in one single place. “He must have seen a whole lot of things” I thought.

Half way there.
The cave entrance is marked with a red circle.

On our way up the mountain we could see both birds...

 

...and lizards.

In front of the great statue of Shapour I.

 

Our lovely guide made us some tea and Hassan rested while I was running around with my camera, taking pictures and recorded different angles. After some tea and snacks the guide asked if we wanted to see the inside of the cave. Of course!

It was completely dark and guaranteed dangerous to go into the cave alone. A small bucket was placed to collect dripping water at one place – of course I had to taste it. We passed a part of the cave with lots of cliffs without seeing any bottom and eventually reached another opening of the cave with beautiful view over the village down below.

 

Teatime in the cave of Shapour.

Inside the cave there were sometimes quite narrow passages.

Another exit of the cave. What a view!

Once we got back to the statue we realised it was time to head back to the car. The walk downhill took almost as long as on the way up but it was a lot warmer. At one point I went down to a squat to take a photo and I felt my legs shaking of exhaustion – but it was worth it and I would do it again without hesitating.

I would dare to say that I not only felt and got to know, but also became overwhelmed by the wings of history during this trip. The places we visited are boiling with culture and history and I wish that more people could get to know it, which is why I want to spread some parts of what I’ve experienced.

@MariaOriental Instagram:
Speeded up walk through of the cave of Shapur I.

_________________________________
*Kent Eklind “Iran – från dåtid till nutid”.

 
En spontanresa till Iran (Del 2 av 3) - Shapour I
 

Del 2 - Shapourgrottan

När vi satt i bilen mellan Esfahan och Shiraz lyssnade jag föga förvånande på Historiepodden och valde två gamla avsnitt som behandlade olika delar av Irans historia. I avsnitt 53 om Det Sassanidiska Persiens födelse nämner Daniel Hermansson i förbifarten att det strax utanför Shiraz finns en grotta högt upp i ett berg med en staty av Shapour I. Jag frågar lite försiktigt Helia om vi skulle ha tid med en liten utflykt även dit men det var tveksamt om vi skulle hinna med det med tanke på vårt ganska fullspäckade schema.

         Vem var då Shapour I? Shapour I var son till Ardeshir I och den andre regenten under den sassanidiska eran, c:a år 242-270 e.v.t. Han var framgångsrik i strider och tillfångatog den romerske kejsaren Valerianus (vilken var den första romerska kejsare att någonsin tillfågatas). Somliga berättelser säger även att Shapour lät flå Valerianus och fylla honom med halm och placera honom till allmän åskådan. En annan version är att Valerianus själv sökt upp Shapour efter ett myteri bland de sina*.

         Efter att ha tagit reda på lite mer om denna staty fick jag klart för mig att den var belägen i en kalkstensgrotta en bit utanför staden Bishapur, drygt två timmars bilfärd från Shiraz. Statyn är daterad till 260-talet och är den största statyn som återfunnits från den sassanidiska eran. Den är uthuggen ur en gigantisk stalagmit och mäter 6,7 x 3,4 meter. Själva grottan ligger 800 meter över bergets fot, vilket motsvarar c:a 1280 meter över havet och det beräknas ta ungefär 90 minuter att promenera upp.

         Helia hade redan sett statyn ett par gånger, däremot hade inte Hassan det, så strax innan klockan fem en morgon hade vi beställt taxi och begav oss mot Bishapur. Anledningen till den tidiga tiden var helt enkelt att undvika 50-gradig värme som temperaturen kan komma upp i dagtid i området. Strax innan klockan åtta var vi framme vid bergets fot och efter att bara ha gått en kvart kom en guide ikapp oss. Han erbjöd sig att visa oss en genväg uppför berget. Denna genväg skulle gå snabbare men var knappast lättare. Jag begrep aldrig hur han kunde veta hur vi skulle gå, men efter att ha gått samma sträcka i sju år – såsom han gjort – kan man kanske sin sak…

När vi gått en bit och såg upp mot grottöppningen kunde jag inte föreställa mig att den var 30 meter bred och 15 meter hög – den såg fortfarande pytteliten ut och jag undrade hur tusan vi skulle ta oss in. Efter mycket pustande och floder av svett nådde vi så trappan som slutligen ledde upp till grottöppningen. Jag hade ju redan läst om statyn och sett bilder men jag kunde ändå inte föreställa mig känslan när jag tog de sista stegen uppför trappan och först såg huvudet av statyn och sedan resten av kroppen. Det var magiskt. Så många hundra år av historia på en så avlägsen plats – ”han måste ändå ha sett en hel del” tänkte jag.

Halvvägs. Grottöppningen är inringad med rött.

På vägen uppför berget såg vid både fåglar...

 

...och ödlor.

Framför statyn av Shapour I.

 

Vår fantastiska guide gjorde i ordning te, Hassan vilade och jag sprang omkring med min kamera och fotade och filmade från alla möjliga vinklar. Efter lite fika undrade så guiden om vi även ville bege oss in i grottan. Givetvis!

 
Det var fullständigt kolsvart och garanterat livsfarligt att ge sig in själv. En liten hink var uppställd för att samla upp vatten som droppade från grottans tak – klart en måste smaka. Vi kom fram till diverse stup där det inte gick att se någon botten och vidare ut i en annan ände av grottan med otroligt vacker utsikt över byn nedanför.

Tepaus i Shapourgrottan.

Grottan bjöd ibland på aningen trånga passager.

En annan av grottans utgångar. Vilken utsikt!

Väl ute ur grottan insåg vi att det var dags att bege sig nedåt igen, tillbaka mot bilen. Promenaden ner tog nästan lika lång tid som upp och klockan var runt 12, så det var betydligt varmare än på vägen upp. Vid ett tillfälle satte jag mig på huk för att fotografera och riktigt kände hur benen skakade av trötthet – men allt var värt det och jag skulle utan tvekan göra om det!

Jag vågar nog påstå att jag inte bara känt, utan snarare gång på gång blivit översköljd av historiens vingslag under resan. Platserna vi besökt fullkomligt sjuder av kultur och historia och jag önskar att fler fick ta del av den, varför jag gör ett försök att sprida lite av det jag upplevt.

@Maria Oriental on Instagram:
Speeded up walk through of the cave of Shapour I."

_________________________________
*Kent Eklind ”Iran - från dåtid till nutid”